Ett dånande skalv skenade genom jorden jag stod på. De varelser som kallades människor hade gått omkring lugnt och sansat, men fick nu panik. Men inte jag. Själv stod jag still och var oförmögen att röra mig. 

   Marken skälvde till ytterligare en gång, och en spricka letade fram sig bland människorna. Skrik fyllde luften när marken gick i bitar - som ett pussel som går sönder. Bitarna kom längre och längre ifrån varandra - hur många det var kunde jag inte avgöra. Familjer splittrades när landet rasade samman. Många av dem försvann ned under jorden - till vad som nu väntade där. Troligen skulle de aldrig få se ljuset igen. 

   Jag ville så gärna få gå ut, känna vinden, dofterna, och vara fri. Men jag kunde bara drömma om det tills vidare. Kanske skulle det verka underligt för många att jag ville ut från tryggheten jag var i, till något som ingen av människorna ville uppleva. Men jag skulle aldrig kunna skada mig. Allt jag ville var att få gå ut dit och känna min makt. 

   Plötsligt hördes Michigans röst i mitt huvud.

   Stå helt still, sa han. Gå ingenstans.

   Jag visste att när jag väl fått en order av ledaren, så kunde jag säga emot. Jag var tvungen att göra som den befallde. Ledarens magi var alldeles för stark. Till och med för mig.

   Jag kämpade med att försöka bryta mig ut ur bubblan, men gav upp när jag inte kom någon vart. Jag lyckades inte ens lyfta ett finger, och det gjorde mig oerhört besviken. Kanske hade jag kunnat vara den som besegrade oddsen. Att man inte alltid behövde lyda sin ledare. Men jag hade vikit mig för ordern, precis som vilken Tenebris som helst. Ja, det var vad jag var - en Tenebris. Jag visste inte vad det betydde, men ordet hade ändå mening för mig. Jag var en mörkervarelse, precis som många andra i mitt land. Vi bekämpade ondskan, det vill säga, vad som stör oss och förstör vår planet Tellus. De varelserna såg jag framför mig just nu. Panikfyllda ända in i märgen. Det förtjänade dem. 

    Leigha? hörde jag Michigan fråga.

    Ja, ledare? svarade jag med den rösten jag alltid använde när jag pratade om ledare. 

    Fern har satt igång rörelsen, sa han. Vad är resultatet?

   Menar du jordskalvet? undrade jag fast jag  visste svaret. Ja, den här gången har han lyckats riktigt bra. Människorna flyr och i sin förvirrade panik faller de ned i avgrunden. 

   Bra, sa Michigan, men inte helt belåtet.

   Vad är det? frågade jag när jag hörde hans röst. Är det något jag borde göra?

   Han funderade ett tag - det var tyst i mitt huvud. Jag uppskattade tystnaden och önskade att jag kunde få ha mer av den ibland. Sedan började han tala. 

   Alla Nemphilis måste dö. Ordna det. På vilket sätt du vill.

   Mitt leende var det för tillfället bara jag som var medveten om. Michigan lämnade mina tankar, och äntligen kune jag röra på mig. Jag pressade mig ut ur osynlighetsbubblan med viljekraft och när jag kom ut förvandlades den till aska. 

   Jag lät vinden smeka min hud på mina armar och ben. Jag andades in den friska luften - även om den inte var helt frisk - och kände hur jag fylldes av syre. Dofterna jag uppfattade stämde överens med kaoset som höll på. Och det gjorde ljudet också. 

   Jag såg mig omkring. Alla Nemphilis sprang runt och runt, visste inte vad de skulle ta sig till. Fullkomligt onödigt. Fast visst, det var deras fel om de ville dö fortare. Och gjorde bara jobbet så mycket lättare för mig. 

   Jag tog ett första vingligt steg, men redan vid det andra hade jag återått balansen och det kändes som om jag gick på gravar eller mörka åskmoln - underbart. 

   Plötsligt hörde jag ett skrik som överröstade alla andra. Kanske var det flr att det var närmare mig. Min blick fokuserade på kvinnan som hade skrikit. Hennes ljusa hår svepte sig in i hennes ansikte i vinden. Det täckte över hela underdelen av hennes ansikte. Men ögonen var fortfarande lika synliga, och de blänkte av fasa. Min blick vandrade neråt åt hennes klänning. Den var purpur och nådde henne till vristerna. Den såg ovanligt ålderdomlig ut om man jämförde med hur de andra kvinnorna såg ut. Hennes hand var utsträckt och hon pekade rakt på mig. 

   "En demon!" skrek hon. Alla vände sig mot mig. "En demon!" skrek hon igen, med en röst drypande av rädsla och förskräckelse. "Den kommer döda oss alla!"

   Jag gick sakta några steg närmare. "Vi föredrar att kallas Mörkervarelser", sa jag nonchalant. "Men egentligen är jag en Tenebris."

   Kvinnan hade sänkt sin arm, och backade nu bakåt för varje steg jag tog framåt.

   Jag gick fram ytterligare ett steg. "Ska ni fly från mig också?" frågade jag bittert med ett hånflin. "För då hamnar ni där nere. Och  vet ni vad som väntar där?" Jag såg runt på folkmassan som ännu inte var döda - såsom en lärare ser på sina elever. "Där väntar döden."

   En man steg framåt och pratade öppet. "Vi tas hellre av döden än av dig."

   Jag skrattade. De såg på mig som om jag var galen. "Gå då", var allt jag sa till dem.

   Men de korkade människorna bara stod där och blängde på mig som om jag vore mentalt galen. Det var ju dem som var det, och det borde vara jag som blängde på dem. Men jag antog att jag redan hade blängt på sådant här folk tillräckligt för att inse att det bara är slöseri med tid. 

   "Gå"", sa jag igen. De gjorde fortfarande ingenting. Hur dum fick en varelse bli? "GÅ!" vrålade jag åt dem. "FÖRSVINN FRÅN MIN ÅSYN ERA NEMPHILIS!" 

   Det reagerade dem på. Folket började backa bort från mig. Men de vägrade vända ryggen mot mig. Rädd för att jag skulle hugga dem i ryggen. De hade nog inte helt fel om den teorin. 

   Bara för att provocera dem lite hoppade jag upp bakom dem på en millisekund. Efter några sekunder så förstod de att jag var borta och folk såg sig förvånat omkring. Vissa pustade ut - demonen var borta - medan andra istället visste att jag var någon annanstans i närheten och bara väntade på att döda dem. Men innan de dumma människorna hann inse exakt vart jag befann mig, hade jag redan huggit sju stycken i ryggen med min ansa. Den var som en ett svärd av guld, och bara Mörkervarelser som jag kunde använda dem. De gick på demonenergi. Och ju mer energi, desto större succée. Just nu hade jag rätt mycket energi. 

   Nu hade människorna sett mig, med nio döda vid min sida. I gruppen var fanns det bara omkring tjugo stycken nu. Barn, gamla nog att veta vad död var, skrek när de såg kropparna. Föräldrar försökte trösta dem, men förgäves. Nemphilismerna blev rädda, och försökte kämpa emot mig. Men allt de hade var... ingenting. De kunde bara använda sina kroppar. Jag svingade min slinga ytterligare fyra gånger, och lyckades döda fem stycken. 

   Men från ingenstans sprack marken upp några hundra meter ifrån oss, och lämnade ett gigantiskt hål efter sig. Jag väntade i några sekunder, men inget inträffade. Sedan kom vågen. Den sköt upp från hålet och bredde ut sig över folkmassan. Vattnet tog med sig människorna i fallet när det åkte ned under marken igen. Och i sista sekunden drog den med mig i fallet. Allt jag kände var kallt vatten, och demonenergi. 

   Leigha, viskade Fern till mig när jag föll neråt.

   Vad?! morrade jag åt honom, nu när jag visste att jag var nära slutet.

   Hur ser det ut? Med människorna? Fungerade vågen?

   Allt och alla går under, svarade jag väsande. Tillsammans med mig. Jag gjorde en liten paus. Du kommer att få ångra det här, Fern.

Xoxo, Katski