Ett dånande skalv skenade genom jorden jag stod på. De varelser som kallades människor hade gått omkring lugnt och sansat, men fick nu panik. Men inte jag. Själv stod jag still och var oförmögen att röra mig. 

   Marken skälvde till ytterligare en gång, och en spricka letade fram sig bland människorna. Skrik fyllde luften när marken gick i bitar - som ett pussel som går sönder. Bitarna kom längre och längre ifrån varandra - hur många det var kunde jag inte avgöra. Familjer splittrades när landet rasade samman. Många av dem försvann ned under jorden - till vad som nu väntade där. Troligen skulle de aldrig få se ljuset igen. 

   Jag ville så gärna få gå ut, känna vinden, dofterna, och vara fri. Men jag kunde bara drömma om det tills vidare. Kanske skulle det verka underligt för många att jag ville ut från tryggheten jag var i, till något som ingen av människorna ville uppleva. Men jag skulle aldrig kunna skada mig. Allt jag ville var att få gå ut dit och känna min makt. 

   Plötsligt hördes Michigans röst i mitt huvud.

   Stå helt still, sa han. Gå ingenstans.

   Jag visste att när jag väl fått en order av ledaren, så kunde jag säga emot. Jag var tvungen att göra som den befallde. Ledarens magi var alldeles för stark. Till och med för mig.

   Jag kämpade med att försöka bryta mig ut ur bubblan, men gav upp när jag inte kom någon vart. Jag lyckades inte ens lyfta ett finger, och det gjorde mig oerhört besviken. Kanske hade jag kunnat vara den som besegrade oddsen. Att man inte alltid behövde lyda sin ledare. Men jag hade vikit mig för ordern, precis som vilken Tenebris som helst. Ja, det var vad jag var - en Tenebris. Jag visste inte vad det betydde, men ordet hade ändå mening för mig. Jag var en mörkervarelse, precis som många andra i mitt land. Vi bekämpade ondskan, det vill säga, vad som stör oss och förstör vår planet Tellus. De varelserna såg jag framför mig just nu. Panikfyllda ända in i märgen. Det förtjänade dem. 

    Leigha? hörde jag Michigan fråga.

    Ja, ledare? svarade jag med den rösten jag alltid använde när jag pratade om ledare. 

    Fern har satt igång rörelsen, sa han. Vad är resultatet?

   Menar du jordskalvet? undrade jag fast jag  visste svaret. Ja, den här gången har han lyckats riktigt bra. Människorna flyr och i sin förvirrade panik faller de ned i avgrunden. 

   Bra, sa Michigan, men inte helt belåtet.

   Vad är det? frågade jag när jag hörde hans röst. Är det något jag borde göra?

   Han funderade ett tag - det var tyst i mitt huvud. Jag uppskattade tystnaden och önskade att jag kunde få ha mer av den ibland. Sedan började han tala. 

   Alla Nemphilis måste dö. Ordna det. På vilket sätt du vill.

   Mitt leende var det för tillfället bara jag som var medveten om. Michigan lämnade mina tankar, och äntligen kune jag röra på mig. Jag pressade mig ut ur osynlighetsbubblan med viljekraft och när jag kom ut förvandlades den till aska. 

   Jag lät vinden smeka min hud på mina armar och ben. Jag andades in den friska luften - även om den inte var helt frisk - och kände hur jag fylldes av syre. Dofterna jag uppfattade stämde överens med kaoset som höll på. Och det gjorde ljudet också. 

   Jag såg mig omkring. Alla Nemphilis sprang runt och runt, visste inte vad de skulle ta sig till. Fullkomligt onödigt. Fast visst, det var deras fel om de ville dö fortare. Och gjorde bara jobbet så mycket lättare för mig. 

   Jag tog ett första vingligt steg, men redan vid det andra hade jag återått balansen och det kändes som om jag gick på gravar eller mörka åskmoln - underbart. 

   Plötsligt hörde jag ett skrik som överröstade alla andra. Kanske var det flr att det var närmare mig. Min blick fokuserade på kvinnan som hade skrikit. Hennes ljusa hår svepte sig in i hennes ansikte i vinden. Det täckte över hela underdelen av hennes ansikte. Men ögonen var fortfarande lika synliga, och de blänkte av fasa. Min blick vandrade neråt åt hennes klänning. Den var purpur och nådde henne till vristerna. Den såg ovanligt ålderdomlig ut om man jämförde med hur de andra kvinnorna såg ut. Hennes hand var utsträckt och hon pekade rakt på mig. 

   "En demon!" skrek hon. Alla vände sig mot mig. "En demon!" skrek hon igen, med en röst drypande av rädsla och förskräckelse. "Den kommer döda oss alla!"

   Jag gick sakta några steg närmare. "Vi föredrar att kallas Mörkervarelser", sa jag nonchalant. "Men egentligen är jag en Tenebris."

   Kvinnan hade sänkt sin arm, och backade nu bakåt för varje steg jag tog framåt.

   Jag gick fram ytterligare ett steg. "Ska ni fly från mig också?" frågade jag bittert med ett hånflin. "För då hamnar ni där nere. Och  vet ni vad som väntar där?" Jag såg runt på folkmassan som ännu inte var döda - såsom en lärare ser på sina elever. "Där väntar döden."

   En man steg framåt och pratade öppet. "Vi tas hellre av döden än av dig."

   Jag skrattade. De såg på mig som om jag var galen. "Gå då", var allt jag sa till dem.

   Men de korkade människorna bara stod där och blängde på mig som om jag vore mentalt galen. Det var ju dem som var det, och det borde vara jag som blängde på dem. Men jag antog att jag redan hade blängt på sådant här folk tillräckligt för att inse att det bara är slöseri med tid. 

   "Gå"", sa jag igen. De gjorde fortfarande ingenting. Hur dum fick en varelse bli? "GÅ!" vrålade jag åt dem. "FÖRSVINN FRÅN MIN ÅSYN ERA NEMPHILIS!" 

   Det reagerade dem på. Folket började backa bort från mig. Men de vägrade vända ryggen mot mig. Rädd för att jag skulle hugga dem i ryggen. De hade nog inte helt fel om den teorin. 

   Bara för att provocera dem lite hoppade jag upp bakom dem på en millisekund. Efter några sekunder så förstod de att jag var borta och folk såg sig förvånat omkring. Vissa pustade ut - demonen var borta - medan andra istället visste att jag var någon annanstans i närheten och bara väntade på att döda dem. Men innan de dumma människorna hann inse exakt vart jag befann mig, hade jag redan huggit sju stycken i ryggen med min ansa. Den var som en ett svärd av guld, och bara Mörkervarelser som jag kunde använda dem. De gick på demonenergi. Och ju mer energi, desto större succée. Just nu hade jag rätt mycket energi. 

   Nu hade människorna sett mig, med nio döda vid min sida. I gruppen var fanns det bara omkring tjugo stycken nu. Barn, gamla nog att veta vad död var, skrek när de såg kropparna. Föräldrar försökte trösta dem, men förgäves. Nemphilismerna blev rädda, och försökte kämpa emot mig. Men allt de hade var... ingenting. De kunde bara använda sina kroppar. Jag svingade min slinga ytterligare fyra gånger, och lyckades döda fem stycken. 

   Men från ingenstans sprack marken upp några hundra meter ifrån oss, och lämnade ett gigantiskt hål efter sig. Jag väntade i några sekunder, men inget inträffade. Sedan kom vågen. Den sköt upp från hålet och bredde ut sig över folkmassan. Vattnet tog med sig människorna i fallet när det åkte ned under marken igen. Och i sista sekunden drog den med mig i fallet. Allt jag kände var kallt vatten, och demonenergi. 

   Leigha, viskade Fern till mig när jag föll neråt.

   Vad?! morrade jag åt honom, nu när jag visste att jag var nära slutet.

   Hur ser det ut? Med människorna? Fungerade vågen?

   Allt och alla går under, svarade jag väsande. Tillsammans med mig. Jag gjorde en liten paus. Du kommer att få ångra det här, Fern.

Xoxo, Katski

Året är 2110. Det är den 15 augusti. Min 93:e födelsedag.

Jag är lycklig, även fast mina föräldrar dog för många år sedan. Men de dog inte år 2032, när jag bara var 15 år. Nejdå,de levde ett långt och lyckligt liv, efter att jag lyckades förhindra deras död.

Båda mina lillasystrar lever fortfarande.

Min man dog för 3 år sedan, han hette Phil. Men våra 3 döttrar lever än. Cerise, Citrona och Clementine.

Jag måste säga att hela mitt liv har jag gjort så mycket. Lärt mig så mycket. Jag har åkt tillbaka i tiden och jag har till och med varit död. Efter att elden slukade min kropp den där dagen, var jag inte rädd för någonting längre.

   Jag går och lägger mig ner i den mjuka sängen. Tar en titt på den lilla guldiga klockan på mitt nattduksbord med de snirkliga visarna. Knappen i mitten, och rutan på baksidan där man knappar in datum. Den har gjort sitt. Varje dag när jag ser den börjar jag tänka på mina gamla dagar. Visst saknar jag den tiden ibland, men det är skönt att vara gammal också.

Sakta glider jag iväg till drömmarnas land. Jag ser en häst. Den är svart som natten och den galopperar med en ryttare på ryggen. Sedan en skog, den svarta hästen som hoppar. Den guldiga klockan. Moster Pennys ansikte som ler. Min pappas, mammas, Chanels, Cinderellas, Phils, Clementines, Cerises och Citronas ansikten. Återigen den svarta hästen. Han ser på mig med sina stora, förstående ögon.

Possessor. Någon dag ska vi mötas igen.

Det sägs att när man dör, ser man hela sitt liv som en repris spolas fram för en. Men så är det inte. Man ser bara det som man älskar.

                                                  
                                    Jag vaknar aldrig upp igen.

   Jag flyr minnet och ser på den här mannen med ett sådant hat, att jag aldrig har känt något liknande. Jag tar nackspärr på honom också, tar hans tändare ur händerna på honom. Trycker ner honom till marken. Jag tar flaskan från den döda mördaren och häller det på mannen som fortfarande lever. Sedan tänder jag eld på honom. Hans blick är vettskrämd, fylld av oro och smärta. Och hat, och förvåning. Men det är precis vad han förtjänar efter det  han gjorde mot mig. Nu får han lida precis lika mycket som jag gjorde. Och ändå hade jag mer att förlora.

   Elden har slocknat och båda männen är döda. Jag tar tag i dem och och de följer med i mina händer till klippan vid havet. Jag behöver inte anstränga mig för att dra upp dem från klippan och slänga ut dem till havet. Låt folk tro att de har drunknat.

   Jag står på klippan vid havet och väntar på att jag ska komma ridandes på Possessor. Och efter några minuter kommer jag. Jag ser inte mig. Det är lika bra det. Jag står på klippan vid havet, precis som mitt döda jag. Och jag ser hur jag ställer in tiden på klockan.

År: 2032.

Månad: 08.

Dag: 13.

Tid: 17:00.

    Min klocka är inte kvar i min ficka, nu har mitt levande jag den istället. Jag går fram till mig och tar tag i min hand. Mitt levande jag reagerar på rörelsen och ser på sin hand, men märker inget ovanligt. Sedan hoppar jag. Både jag som lever och jag som är död.

   Virvelvinden är värre än någonsin. Det känns som om jag dras åt alla håll och jag blir mer yr än förut. Tillslut verkar jag ha anslutit mig till kroppen igen, för jag känner mig mer levande än någonsin tidigare. Klockan stannar. Och här står jag, på klippan vid havet. Jag ser min omkring, men nej, det är bara jag här. Och jag lever.

           Jag rider hem på Possessor, som nu kommer att vara min så länge vi båda andas.

                                                                      Allting ser ut att vara som förut...

                                                  
                                    Men det är det inte.

Det blir svart i några sekunder. Sedan ser jag min kropp brinna i eldslågor. Den ligger på marken och där står de två männen. De står bara och ser på när jag brinner, hör när skriket slutar tvärt. De njuter av det. De njuter av att ha dödat mig.

   När de har gett sig av, står jag fortfarande kvar och ser på min brända kropp. Jag är död. Den tanken får det att kännas som om jag har fått ett stick i hjärtat, även om jag inte har ett längre. Allt har varit i onödan. Jag åkte tillbaka i tiden för att få behålla Possessor, och för att förhindra mordet på min familj. Men så dör jag istället. Så patetiskt. Nu finns det ingenting som har någon mening längre.

Men det är då det slår mig. Bara för att jag inte har min kropp kvar, innebär det inte att jag inte kan åka fram och tillbaka i tiden.

Elden runt min kropp har slocknat. Jag behöver inte gå fram till den, bara genom tanken kommer jag dit på mindre än en sekund. Jag letar med blicken efter klockan, och hittar den nästan direkt. Den ligger på marken bredvid min brända arm. Jag tar upp den. Den är lite svart på vissa ställen, och den är varm, men den fungerar ändå. Jag tittar på visarna. De visar 23:48. Jag har 12 minuter på mig.

Klippan vid havet.

Jag står på klippan vid havet. Ställer in tiden.

År: 2032.

Månad: 03

Dag: 03.

Tid: 19:20.

Då har jag 3 minuter på mig, innan de anfaller mig och Possessor.

Jag hoppar, är inte rädd för att falla. Det finns inget att vara rädd för längre.

Färgerna blandar ihop sig i varandra, men den här gången blir jag inte yr.

Jag hamnar på klippan vid havet igen. Och igen, genom tanken kommer jag till stället där jag dog. Här kommer jag att vänta på dem.

19:21. Jag hör vinden susa bland granarna. Det påminner mig om den lyckliga stunden jag hade, eller kommer ha, den 13 augusti samma år. Om några månader. Och tänk att om jag inte lyckas förhindra min död, då kommer jag aldrig få uppleva den stunden.

19:22. De kommer om en minut. Jag väntar spänt. De kan inte döda mig, men de kan döda mig igen. Mitt levande jag.

19:23.

Jag håller uppsikt och hör dem tidigt. Jag är där på en tiondels sekund och tar nackspärr på den ena, tar hans pistol i min osynliga hansd, riktar den mot hans huvud. Skjuter. Det verkar inte finnas något annat sätt att stoppa dem. Den andra ser skräckslagen och förbluffad ut på samma gång. Han ser mig inte, vet inte vad som pågår. Mitt sneda leende är det ingen annan som ser.

Jag är på väg att skjuta honom också, men en tanke hindrar mig.

Han såg dig brinna.

Jag minns eldens kraft, eldens hetta. Eldens vrede. Jag hade brunnit upp tills bara aska fanns kvar. Bildligt talat. Mina lungor hade gett upp, mina läppar svällde och brändes sönder, mina ögonfransar blev lika svarta som mitt brända hår innan de föll av, mina ögon blev lika svarta som natten och min näsa andades in eld som fick min hals att brinna upp inifrån.

Nu ska han brinna.

Klockan är 19:23. Jag är på väg till klippan vid havet, för att åka tillbaka till verkligheten igen. Klockan har jag i samma jackficka som jag hade den i imorse. Possessor är llika fin som alltid, och pusselbitarna i mitt liv verkar ha fallit på plats igen.

   Men plötsligt splittras de igen i ett kras. Possessor får ett skott i flanken och faller omkull, och jag följer med i fallet. Han landar på mitt högra ben och trycker det mot marken. Mitt huvud landar på en vass sten, men som tur är, har jag ridhjälm. Possessor kränger sig på marken, och det gör det inte bättre. Smärtan i mitt ben tar över allt annat. Jag skriker rakt ut i luften.

Bakom mina tårar ser jag två män stå över oss. En är riktad mot mig, och en annan mot Possessor.

Min häst reser sig med möda, kastar en sista blick på mig och galopperar iväg. De hinner inte stoppa honom.

"Våra ansikten ska vara de sista som du någonsin kommer att beskåda", säger den ena. "Du kommer inte undan med det här. Inte den här gången."

"Med vad?" kvider jag.

Den längsta av dem skjuter ett skott mot mig, men som träffar min ridhjälm istället, och gör så att ridhjälmen faller av. Det var nog ett varningsskott.

"Med Don", säger den andra kallblodigt.

Då förstår jag vilka de är. De måste vara resten av hans "gäng".

Jag sluter ögonen. Inväntar skottet som kommer ta slut på detta lidande. Bara inte Possessor behöver lida mer än vad han gör, för alla mina misstag som jag har gjort.

På första sidan av vår historia, verkade framtiden så ljus.

Men sedan blev det värre och katastrofen närmade sig från början till slut. Jag vet inte varför jag fortfarande är förvånad över att mitt liv har slåtts i spillror än en gång. Den här gången det kanske aldrig lagas igen.

En av dem håller i en tändare och den andra håller i någon liten flaska. Den med flaskan tar en tjock pinne och drar av en tygbit från hans tröja, och sätter den på pinnen. Han som har tändaren, tänder eld på tygbiten och sakta sprider sig elden ner till pinnen.

Det är då som sanningen lyser klarast för mig. De ska bränna mig till döds.
Han med flaskan öppnar den och går fram till mig. Han vänder den upp och ner, det rinner ner en mycket mörk vätska som landar på mina kläder. Bensin. Den andra har nu slängt ifrån sig tändaren och håller i den brinnande pinnen. Han tar den mot min jacka och lägger pinnen där. Min jacka fattar eld och elden sprider sig så ofattbart fort. Den kryper nedför mina ben och uppför mina armar. Smärtan är det värsta jag någonsin har upplevt. Den är allt jag känner. Det bränns på alla tänkbara sätt och jag önskar att det redan ska vara över. Men det är det inte. Och det finns inget jag kan göra åt det.

De ska bara stå där och se mig brinna, men det är okej, eftersom jag gillar hur det smärtar. De ska bara stå där och höra mig skrika, men det är okej, eftersom jag gillar att plågas.

Jag känner mina ben svämma över av eld, mina skor är lika varma som solen och mina armar är för brända för att kunna röra sig. Elden har nu brunnit igenom alla mina klädlager och den skär i mina lungor. Den drar sig uppför min hals och mina läppar. De brinner som de aldrig har gjort förr. Mitt förut blonda hår fattar eld och blir svart på några sekunder. Elden slukar mitt ansikte och min kropp. 

Men den kan inte bränna min själ.

När jag äntligen är hemma ställer jag Possessor i boxen. Sedan ringer jag en taxi och efter ungefär 10 minuter kommer den gula bilen.

"Det närmaste GNB", säger jag.

När jag betalat taxichauffören går jag till receptionen inne i byggnaden.

"Jag söker Peter Eriksen."

"Ditt namn?" frågar receptionisten ointresserat meds sin blick i en tidning om heminredning.

"Carma Eriksen", svarar jag kort.

"Tredje våningen, rum 473", svarar hon utan att titta upp ur tidningen.

   Framme vid dörren hänger det en anslagstavla. Det står något om en rapport som ska vara färdig idag. Det var säkert den han menade.

Jag knackar på. Efter 6 sekunder öppnas dörren.

   "Carma?" säger han förvånat. "Ska inte du vara i skolan idag?"

"Ehh...nej", ljuger jag, typ. "Det är studiedag."

"Varför spenderar du dagen hos mig då?" frågar han och släpper in mig på kontoret.

Jag tänkte att jag kunde hjälpa dig med en där rapporten som ska vara färdig i dag."

"Snällt av dig att tänka så, men det går inte. Den är borta."

"Då får vi se till att hitta den", säger jag målmedvetet.

   Vi har letat igenom hela rummet, varenda mapp, i soptunnan, till och med i skohyllan. Den går inte att hitta någonstans i rummet. Men om den inte är här så måste den ju vara någon annanstans. Utan förvarning lämnar jag hans kontor och går till rummet bredvid. Jag knackar och öppnar dörren. Ingen är där för tillfället. Jag letar igenom hela rummet, men inget här. Jag går till nästa rum, men hittar inget där heller. Jag får leta i 19 rum innan jag kommer till ett rum med en låst dörr. Jag knackar på. Efter 14 långa sekunder öppnas den. Och en man tittar ut. Han känns bekant på något vis, men jag kan inte ha sett honom förut. Jag kliver in i rummet och letar. Och mellan två tjocka böcker är det något vitt som inte riktigt ser ut att passa in. Jag tar ut den och ser direkt att det är rapporten. Det står till och med min pappas namn, Peter Eriksen, på den. Jag lämnar rummet med rapporten i handen, utan att säga ett ord.

   Senare på dagen när han har skrivit färdigt rapporten, lämnar han den till sin chef. Och han har fortfarande kvar jobbet när han går därifrån.

Det är då jag kommer på vem mannen jag såg är. Han är en av de som gjorde inbrott i mitt hus. Och han som mördade min familj. Han som stod och såg på när de brann. Han som stod och såg på när de dog.

Jag minns tillbaka, och på hans namnskylt hade det stått 'Brad Stinson'.

Jag tar fram min mobil och söker upp honom på internet. Jag får leta ett atg innan jag hittar en sida om en man vid namn Don Fish, men som använder falska namn och identiteter. Det är en bild på honom , och den avbildar mannen jag såg. Jag går till pappas chef, Marshall Smith, och visar allt om Brad/Don. Han ringer polisen och Don Fish blir arresterad. Jobbet har han såklart blivit av med på livstid.

   Nu är mitt uppdrag här slutfört. Pappa har kvar jobbet så att vi kan behålla Possessor. Don Fish har blivit arresterad och kan inte mörda min familj.

Det är i alla fall vad jag trodde. Tyvärr är verkligheten inte alltid som man vill.

   "Car...ma..."mumlar han osammanhängande.

   "Du får inte fråga varför jag säger det här", börjar jag, "men vilken dag var det som du fick sparken från GNB och varför?"

Han rynkar pannan. "Den 3:dje mars", svarar han sedan. "För att jag hade tappat bort en viktig rapport som skulle vara färdig."

   "Tack", säger jag. "Snart kommer allt att bli bättre."

Han rynkar pannan igen. Verkar inte förstå. Men jag har inte tid att förklara.

Jag tar fram min mobil ur jackfickan och ringer 112.

   "Min familj har mördats", meddelar jag i telefonen med skälvande röst. "Min pappa är fortfarande vid liv, men han är den enda. Jag kan inte stanna kvar här, men kom så fort ni kan. Och låt dem inte få komma undan med det här." Jag lägger på utan att få något svar.

   Jag springer ut från huset till stallet. Och precis när jag ska sadla Possessor kommer jag att tänka på en sak.

Vad tjänar det till om jag åker tillbaka i tiden och gör så att pappa inte blir avskedad?

Vad tjänar det till om han ändå kommer att vara död?

Vad tjänar  någonting till alls, om alla jag håller vid inte finns längre?

   Men om jag kan åka tillbaka i tiden och ändra pappas jobbkarriär, så borde jag väl även kunna hindra mordet på min familj?

Jag har klockan i jackfickan. Det är det enda som skänker mig en smula hopp.

Penny sa att man skulle hoppa från något högt. Jag vet precis rätt ställe. Den höga klippan vid havet.

   När jag anländer till klippan hoppar jag av Possessor och binder fast tränset i ett träd. Sakta går jag fram till klippkanten. Jag ser ner i djupet. Mörkret har börjat falla och månen lyser på vattnet bakom de nätta molnen i fjärran.

Jag tar fram klockan och knappar in tiden.

År: 2032.

Månad: 03.

Dag: 03.

Tid: 07:00.

Jag tar ett kort andetag och håller hårt om klockan. Sedan tar jag steget och hoppar. Jag faller ner mot den svarta vattenytan. Men innan jag hinner nudda den, trycker jag på knappen i mitten av klockan.

En virvelvind av mörkblåa, svarta, gråa och vita färger svävar omkring mig. Visarna på klockan snurrar så snabbt att ögonen blir konfunderade. Och sedan plötsligt, stannar den med ett klick.

Jag står fortfarande på klippan vid havet. Min blick dras till klockan och där står det samma sak som jag knappade in tidigare. Betyder det här att jag är i det förflutna nu?

Den frågan kunde jag inte få svar på än, om jag inte gick och tog reda på det.

Jag vänder mig om och ser Possessor.

   Jag blir yr och det känns som om jag ska falla omkull. Och det är precis vad som händer.  Jag känner min kropp falla, men har inte förmågan att stoppa fallet. Mina händer är som fastklistrade i mina öron, trots att skriket tystnat. Och jag tvivlar på att jag skulle kunna se något om jag öpnnade ögonen.

   Med en liten splash och en duns landar jag på golvet. Luften jag andades in tidigare trycks ut på ett ögonblick. Mina ögonlock fladdrar till och mina armar faller tungt till golvet. När de landar skvätter de upp något i mitt ansikte.

   Med ett gällt skrik sätter jag mig upp. Världen snurrar fortfarande, men effekten avtar sakta. Jag har öppnat ögonen och vänder mitt ansikte mot spegeln. I spegelbilden ser jag min mamma ligga livlös på min säng. Faktiskt ligger inte hela hennes kropp på sängen. Huvudet har ramlat ner och ligger på mattan bredvid sängen. Ögonen är vidöppna och skräckslagna. De sista minuterarna i hennes liv lär inte ha varit särskilt bra.

   Jag börjar hyperventilera och min hjärna har frusit fast. Det känns som om tiden står still. Inget förändras på en evighet, men i verkligheten handlar det nog bara om sekunder.

   Jag reser mig upp på skakiga ben och ser mig själv i spegeln. Mitt smultronblonda hår är inkladdat i en röd sörja och den sörjan har jag fått stänk av i ansiktet. Den röda sörjan kallas blod. Mina kläder har blivit impregnerade i det. Jag vänder min blick mot golvet där jag låg föut. Där ligger min lillasyster Cinderella - fortfarande - och pölen av blod har blivit utspridd över den vita, mjuka mattan.

   Vad kan de ha gjort för att förtjäna det här?

   Frågan förblir obesvarad, för varken jag eller någon annan har svaret.

Jag backar sakta några steg, bort från rummet som nu bara innehåller död. Bort från livet som aldrig är rättvist. Stegen leder mig längre, och längre bak, tills de stannar. De stannar för att mian öron bevittnar ett lågt dovt stönande. Ett stönande av smärta. Jag vänder mig åt det håll det kommer ifrån. Förrådet. 2 steg fram och jag öppnar dörren.

   Det första jag ser är en hängande kropp som hänger i ett rep från taket. Snaran runt halsen. Huvudet som hänger helt slappt i snaran tillhör Chanel. Hennes fötter dinglar i luften över en undanskjuten pall. Vid pallen ligger en man, som jag snabbt ser är min pappa. Men han andas än. Livet har ännu inte flytt undan honom.