Jag leder fram Possessor till stallet. Där sadlar och tränsar jag av honom, och sedan tar jag hans grimma och sätter fast honom i stallgången. Innan jag börjar rykta honom fyller jag på hans hönät som inte har mycket kvar.

   Jag skrapar bort all lera som han har fått på son kolsvarta päls av skogsritten, med ryktskrapan. Han har en del i hovskäggen. Sedan tar jag rotviskan och borstar honom från halsen ända ner till benen. Och sedan tar jag ryktborsten och borstar honom ända tills pälsen glänser som havet på natten i belysning av månen. Kratsa hovarna gör jag också, väldigt noggrant. Det har såklart fastnat väldigt mycket stenar och lera. Och allt det kratsar jag bort så att hovarna blir rena igen. Och så borstar jag själva hovarna också. De får inte heller vara leriga, för när det torkar blir det mycket svårare att få bort. Jag borstar svansen tills inte ett enda litet hårstrå ligger fel, och manen kammas tills all lera är borta. Samma sak med pannluggen. Till sist tar jag ansiktsborsten och det jag får på hans gudomliga ansikte. Han gillar inte när man borstar vid öronen.

   Jag tar några steg bakåt och beskådar mitt mästerverk. Sedan ger jag honom en morot och pussar honom på mulen, innan jag leder in honom i hans mycket rymliga box med linbädd.

   Jag traskar mot vårt hus. Mina föräldrar har säkert märkt att jag är försvunnen. Hoppas att de inte har efterlyst mig.

När jag kommer runt hörnet ser jag att dörren är nedslagen, fönstren krossade, och huset bränt som av en liten eldsvåda. Det har varit någon här. Mitt minne bläddrar tillbaka någon halvtimme tidigare.

De där skumma männen vid stallet...

När jag inser vad som kan ha hänt, rusar jag in genom hålet där dörren en gång funnits. Jag springer in i vardagsrummet, men ser inget där. Jag måste hitta mina föräldrar, och mina två lillasystrar, Cinderella coh Chanel.

   Jag vandrar omkring i huset och har gått igenom nästan alla rum, men hittar dem ingenstans. Jag går fram till dörren som leder till mitt rum. Den är stängd. Försiktigt trycker jag ner handtaget, och öppnar dörren.

   När jag ser vad som ligger på golvet i en pöl av... blod så hör jag ett öronbedövande skrik. Förskräckt ryggar jag tillbaka. Kan inte tro mina ögon , eller öron ... Vem är det som skriker?

Jag tar mina händer för öronen och försöker dämpa ljudet så mycket som möjligt. Sedan kniper jag ihop ögonen. Vill inte se, vill inte höra, vill inte veta.

Jag drar in lite luft i lungorna, låter det stanna där. Ingen idé att låta den komma ut.

Skriket avslutas tvärt.

   Penny går sin väg och hämtar något i vardagsrummet. Hon kommer tillbaka med en liten klocka.

   Min blick naglar sig fast i den, och kan inte släppa den. Den är vacker och gjord av guld. De små visarna är snirkliga och visar tjugotvå över fyra. Och på baksidan finns det en slags ruta där man kan knappa in siffror.

   "Med den här kan du åka tillbaka i tiden", säger hon och avbryter mig från att titta på den magnifika klockan. "Då kan du göra så att din pappa får behålla sitt jobb", förklarar hon. "Men först måste du rida hem och fråga honom när och varför han blev av med jobbet på GNB. Och när du vet det, kan du förhindra händelsen."

   "Men...hur ska...j..."börjar jag förvirrat.

   "När du ska gå tillbaka i tiden måste du ställa in år, månad, dag och tid. Och sedan måste du gå upp på en hög byggnad eller liknande, och hoppa. När du är i luften, tryck på knappen i mitten på klockan. Och likadant när du ska tillbaka. Men viktigast av allt", säger hon allvarligt. "Tappa inte bort den. Då kommer du att vara fast i det förflutna för alltid."

   Jag sväljer. Hur ska jag kunna klara det här på egen hand?

   Men jag måste i alla fall försöka. För Possessor.

   När jag och Possessor äntligen närmar oss stallet, ser jag 3 mörkklädda män så där. Jag känner inte igen dem. Den som står längst fram och även är längst stirrar på mig med en iskall blick som får min kropp att frysa till is.

Jag är några meter framför dem, när jag hoppar av. Jag står still bredvid Possessor och väntar på att de ska gå sin väg.

Och det gör de efter ett tag. De hoppar in i den gamla, svarta och skrotiga Volkswagen bilen som står på uppfarten. Gasen trampas i botten och bilen drar i väg med ett moln av avgaser efter sig.

   "Carma?" viskar en röst. "Carma, hör du mig?"

Jag orkar inte svara. Det finns ingen anledning att svara.

   "Carma", hörs det igen.

Tystnad. Bara andetag.

Det tar ett tag innan rösten hörs igen. Och även nu säger den mitt namn.

   "Mmm..." mumlar jag, så att den förstår att jag hör den. Att den kan sluta tjata.

   "Åh, vad bra!" utbrister rösten glatt.

   "Vad..?" mumlar jag tyst, mest för mig själv.

   "Bra att du vaknade", säger den. "Du svimmade och har inte öppnat ögonen på 3 dagar."

   "Men", viskar jag, "jag har ju inte öppnat ögonen nu heller."

   "Ska du inte öppna dem då?" Jag hör det uppmuntrande tonfallet.

   "Nej", säger jag dåsigt.

   "Varför inte?" undrar rösten förvånat.

   "Varför ska jag öppna ögonen för någon jag inte ens vet vem det är?"

   "Jag är ju din moster, Penny", säger hon.

Jag öppnar ögonen, och mycket riktigt, står moster Penny där.

   "Hur hamnade jag här?" undrar jag förbryllat.

   "Jag hittade dig liggandes på marken bakom mitt hus, vid stenmuren. Och din häst stod också där."

Jag visste att det var något bekant med den där stenmuren. "Possessor?" säger jag sedan, förundrat. "Är han här?"

   "Ja, det verkar så", svarar hon.

   "Bra", pustar jag ut. "Men jag måste få fråga dig en sak."

   "Vad som helst", svarar hon med ett leende.

   "Min häst Possessor, ska säljas till en ridskola i Tyskland. Om en vecka och 2 dagar, så körs han från mitt liv för alltid. Jag kan inte förmå mig att förlora honom", berättar jag. "Finns det någon möjlighet att du kanske kan hjälpa mig?"

   "Vet du vad, det kanske jag kan..." mumlar Penny.

   "Snälla, säg vad jag kan göra", vädjar jag.

En paus.

   "Varför ska han säljas?" undrar hon sedan.

   "Vi har inte råd att ha kvar honom längre", säger jag. "Pappa blev av med jobbet på GNB (Goliath National Bank). "

   "Så om han fortfarande hade varit anställd på GNB, hade ni inte behövt sälja Possessor", konstaterar hon.

Jag nickar.

   "Då måste vi förhindra det."

Jag känner vinden i mitt hår. Vi flyger fram över ängen som om det är det vi alltid har gjort. Possessor ökar steglängden och hans vackra korpsvarta man böljar i vinden. Allt jag kan reflektera i den här underbara stunden är oss två, för alltid tillsammans.

Men så kan det inte någonsin bli. Han ska säljas till en ridskola. En ridskola som ligger längre bort äv vad jag kan föreställa mig. Ridskolan ligger i Hannover, i Tyskland. Där kommer jag aldrig att kunna hälsa på honom. Han kommer att försvinna ur mitt liv för all framtid. Och det är just därför som jag måste rida till min moster, Penny. Visst är hon lite egendomlig, men hon är spåkvinna, och kanske kan hon hjälpa mig. Jag kommer försöka vad som helst för att få behålla honom.

   Plötsligt hörs ett skott. Ett skott som kommer från skogen, och som är så högt att det bara kan ha orsakats av ett vapen. Ett gevär.

Mer hinner jag inte begrunda innan ett till skott avlossas och dånar från skogen. Possessor blir vettskrämd när ljudet skär i hans öron, och han skenar iväg. Rakt mot den dunkla och täta skogen. Jag försöker hejda honom , men han fortsätter bara att springa.

   "PTRO!" ropar jag för att överrösta vinden. "Stanna, Possessor!"

Men han lyder varken min röst eller mina hjälper. Det finns ingenting jag kan göra för att få honom att stanna.

Han är bara några meter ifrån skogen nu och träden närmar sig i rasande fart.

Possessor galopperar in i skogen och springer över rötter och stenar. Han väjer undan från träd och jag måste ducka för att inte få trädgrenar i ansiktet.

Tänk om han trampar i något litet hål i marken?

Eller tänk om han slår i något träd?

Om han skadar sig, kan jag aldrig förlåta mig själv, även om det kanske inte är mitt fel.

Possessor galopperar nu så snabbt att jag bara ser ett virrvarr av bruna, gröna kvistar och barr. Och helt utan förvarning hoppar han över någonting. Jag tappar ena stigbygeln och den andra kort därefter. Vi landar på andra sidan och jag tittar bakåt för att se vad det är han hoppade över. En stenmur. Han hoppade över en stenmur. En stenmur som är väldigt hög och hård. Och som känns lite bekant...

Jag vänder ansiktet framåt igen och plötsligt tvärstannar han. Jag kan inte sitta kvar i sadeln - utan stigbyglar eller tyglar - utan flyger fram över hans hals i en framåtvolt. Sedan landar jag på ryggen med en dov duns.

Luften pressas ut ur mina lungor, och jag lyckas inte få in någon ny. Jag kan inte andas. Paniken fyller min kropp till minsta lilla tå medan jag försöker få luft. Försöker förtvivlat få in luft i mina tomma lungor.

Jag vet inte om jag lyckas, för allting blir svart.

   Det är den 3:dje mars år 2032. Klockan är 07:00.

Peter Eriksen lämnar sitt röda hus, sätter sig i en taxi och åker till sitt jobb. Sitt jobb på Goliath National Bank. Det han inte vet är att när hans dag är slut, kommer hela hans värld ha förändrats.

   Peter anländer till GNB  och som vanligt, åker han hiss upp till den 3:dje våningen och går till rum nummer 473. På anslagstavlan bredvid dörren står det att en rapport ska vara fullbordad idag. Han är nästan färdig med den. Men när han väl tänker fortsätta skriva, kan han inte hitta den någonstans. Den är borta och han hinner inte skriva en ny rapport på 253 sidor. Peter letar överallt på kontoret, men den är spårlöst försvunnen.

   Klockan är 17:52. Det knackar på dörren. Hans chef, Marshall Smith, kliver in på hans kontor.

"Jag är här för att fråga om rapporten som ska vara färdig nu", säger han entonigt.

Peter tar ett djupt andetag innan han säger de 5 ord som kommer skaka om hela hans liv.

"Jag har tappat bort den."

De följande 7 minuterarna blir hans sista på GNB.

   Tillhörigheterna tar han med sig ut i regnskuren. Han väntar på en taxi. En taxi som aldrig kommer. Det slutar med att han får vandra de 2 kilometrarna hem på den smala trottoaren i regnet. Han inser att om han inte hittar ett jobb, så måste hans dotters häst säljas. De kommer inte ha råd med Possessor om han inte hittar ett jobb mycket snart. Lily, hans fru, jobbar som dagisfröken, och lönen är inte stor nog att täcka alla kostnader som krävs för att ha en häst. Han skulle behöva krossa Carmas hjärta. För alltid.