Klockan är 19:23. Jag är på väg till klippan vid havet, för att åka tillbaka till verkligheten igen. Klockan har jag i samma jackficka som jag hade den i imorse. Possessor är llika fin som alltid, och pusselbitarna i mitt liv verkar ha fallit på plats igen.

   Men plötsligt splittras de igen i ett kras. Possessor får ett skott i flanken och faller omkull, och jag följer med i fallet. Han landar på mitt högra ben och trycker det mot marken. Mitt huvud landar på en vass sten, men som tur är, har jag ridhjälm. Possessor kränger sig på marken, och det gör det inte bättre. Smärtan i mitt ben tar över allt annat. Jag skriker rakt ut i luften.

Bakom mina tårar ser jag två män stå över oss. En är riktad mot mig, och en annan mot Possessor.

Min häst reser sig med möda, kastar en sista blick på mig och galopperar iväg. De hinner inte stoppa honom.

"Våra ansikten ska vara de sista som du någonsin kommer att beskåda", säger den ena. "Du kommer inte undan med det här. Inte den här gången."

"Med vad?" kvider jag.

Den längsta av dem skjuter ett skott mot mig, men som träffar min ridhjälm istället, och gör så att ridhjälmen faller av. Det var nog ett varningsskott.

"Med Don", säger den andra kallblodigt.

Då förstår jag vilka de är. De måste vara resten av hans "gäng".

Jag sluter ögonen. Inväntar skottet som kommer ta slut på detta lidande. Bara inte Possessor behöver lida mer än vad han gör, för alla mina misstag som jag har gjort.

På första sidan av vår historia, verkade framtiden så ljus.

Men sedan blev det värre och katastrofen närmade sig från början till slut. Jag vet inte varför jag fortfarande är förvånad över att mitt liv har slåtts i spillror än en gång. Den här gången det kanske aldrig lagas igen.

En av dem håller i en tändare och den andra håller i någon liten flaska. Den med flaskan tar en tjock pinne och drar av en tygbit från hans tröja, och sätter den på pinnen. Han som har tändaren, tänder eld på tygbiten och sakta sprider sig elden ner till pinnen.

Det är då som sanningen lyser klarast för mig. De ska bränna mig till döds.
Han med flaskan öppnar den och går fram till mig. Han vänder den upp och ner, det rinner ner en mycket mörk vätska som landar på mina kläder. Bensin. Den andra har nu slängt ifrån sig tändaren och håller i den brinnande pinnen. Han tar den mot min jacka och lägger pinnen där. Min jacka fattar eld och elden sprider sig så ofattbart fort. Den kryper nedför mina ben och uppför mina armar. Smärtan är det värsta jag någonsin har upplevt. Den är allt jag känner. Det bränns på alla tänkbara sätt och jag önskar att det redan ska vara över. Men det är det inte. Och det finns inget jag kan göra åt det.

De ska bara stå där och se mig brinna, men det är okej, eftersom jag gillar hur det smärtar. De ska bara stå där och höra mig skrika, men det är okej, eftersom jag gillar att plågas.

Jag känner mina ben svämma över av eld, mina skor är lika varma som solen och mina armar är för brända för att kunna röra sig. Elden har nu brunnit igenom alla mina klädlager och den skär i mina lungor. Den drar sig uppför min hals och mina läppar. De brinner som de aldrig har gjort förr. Mitt förut blonda hår fattar eld och blir svart på några sekunder. Elden slukar mitt ansikte och min kropp. 

Men den kan inte bränna min själ.