Jag blir yr och det känns som om jag ska falla omkull. Och det är precis vad som händer.  Jag känner min kropp falla, men har inte förmågan att stoppa fallet. Mina händer är som fastklistrade i mina öron, trots att skriket tystnat. Och jag tvivlar på att jag skulle kunna se något om jag öpnnade ögonen.

   Med en liten splash och en duns landar jag på golvet. Luften jag andades in tidigare trycks ut på ett ögonblick. Mina ögonlock fladdrar till och mina armar faller tungt till golvet. När de landar skvätter de upp något i mitt ansikte.

   Med ett gällt skrik sätter jag mig upp. Världen snurrar fortfarande, men effekten avtar sakta. Jag har öppnat ögonen och vänder mitt ansikte mot spegeln. I spegelbilden ser jag min mamma ligga livlös på min säng. Faktiskt ligger inte hela hennes kropp på sängen. Huvudet har ramlat ner och ligger på mattan bredvid sängen. Ögonen är vidöppna och skräckslagna. De sista minuterarna i hennes liv lär inte ha varit särskilt bra.

   Jag börjar hyperventilera och min hjärna har frusit fast. Det känns som om tiden står still. Inget förändras på en evighet, men i verkligheten handlar det nog bara om sekunder.

   Jag reser mig upp på skakiga ben och ser mig själv i spegeln. Mitt smultronblonda hår är inkladdat i en röd sörja och den sörjan har jag fått stänk av i ansiktet. Den röda sörjan kallas blod. Mina kläder har blivit impregnerade i det. Jag vänder min blick mot golvet där jag låg föut. Där ligger min lillasyster Cinderella - fortfarande - och pölen av blod har blivit utspridd över den vita, mjuka mattan.

   Vad kan de ha gjort för att förtjäna det här?

   Frågan förblir obesvarad, för varken jag eller någon annan har svaret.

Jag backar sakta några steg, bort från rummet som nu bara innehåller död. Bort från livet som aldrig är rättvist. Stegen leder mig längre, och längre bak, tills de stannar. De stannar för att mian öron bevittnar ett lågt dovt stönande. Ett stönande av smärta. Jag vänder mig åt det håll det kommer ifrån. Förrådet. 2 steg fram och jag öppnar dörren.

   Det första jag ser är en hängande kropp som hänger i ett rep från taket. Snaran runt halsen. Huvudet som hänger helt slappt i snaran tillhör Chanel. Hennes fötter dinglar i luften över en undanskjuten pall. Vid pallen ligger en man, som jag snabbt ser är min pappa. Men han andas än. Livet har ännu inte flytt undan honom.

Har vart i stallet och ridit idag. Jag red Zircon. Vi hade markarbete och vi galopperade mycket. Det låg två bommar på ena långsidan som vi skulle galoppera över. Vi red 2-4 i taget och galopperade på fyrkantspåret och sen galopperade vi över bommarna. Det gick bra.

Och sen åt jag pannkakor där. Och drack en festis med apelsin smak som var god. Och cafeterian är bredvid ett ridhus så att man kan se på när folk rider. Och det var massa småbarn som red och när en skulle hoppa av ramlade den på baken!! Garvade ihjäl mig! Kanske inte så kul för den, men kul för mig!

XOXO
   KATSKI