Det blir svart i några sekunder. Sedan ser jag min kropp brinna i eldslågor. Den ligger på marken och där står de två männen. De står bara och ser på när jag brinner, hör när skriket slutar tvärt. De njuter av det. De njuter av att ha dödat mig.

   När de har gett sig av, står jag fortfarande kvar och ser på min brända kropp. Jag är död. Den tanken får det att kännas som om jag har fått ett stick i hjärtat, även om jag inte har ett längre. Allt har varit i onödan. Jag åkte tillbaka i tiden för att få behålla Possessor, och för att förhindra mordet på min familj. Men så dör jag istället. Så patetiskt. Nu finns det ingenting som har någon mening längre.

Men det är då det slår mig. Bara för att jag inte har min kropp kvar, innebär det inte att jag inte kan åka fram och tillbaka i tiden.

Elden runt min kropp har slocknat. Jag behöver inte gå fram till den, bara genom tanken kommer jag dit på mindre än en sekund. Jag letar med blicken efter klockan, och hittar den nästan direkt. Den ligger på marken bredvid min brända arm. Jag tar upp den. Den är lite svart på vissa ställen, och den är varm, men den fungerar ändå. Jag tittar på visarna. De visar 23:48. Jag har 12 minuter på mig.

Klippan vid havet.

Jag står på klippan vid havet. Ställer in tiden.

År: 2032.

Månad: 03

Dag: 03.

Tid: 19:20.

Då har jag 3 minuter på mig, innan de anfaller mig och Possessor.

Jag hoppar, är inte rädd för att falla. Det finns inget att vara rädd för längre.

Färgerna blandar ihop sig i varandra, men den här gången blir jag inte yr.

Jag hamnar på klippan vid havet igen. Och igen, genom tanken kommer jag till stället där jag dog. Här kommer jag att vänta på dem.

19:21. Jag hör vinden susa bland granarna. Det påminner mig om den lyckliga stunden jag hade, eller kommer ha, den 13 augusti samma år. Om några månader. Och tänk att om jag inte lyckas förhindra min död, då kommer jag aldrig få uppleva den stunden.

19:22. De kommer om en minut. Jag väntar spänt. De kan inte döda mig, men de kan döda mig igen. Mitt levande jag.

19:23.

Jag håller uppsikt och hör dem tidigt. Jag är där på en tiondels sekund och tar nackspärr på den ena, tar hans pistol i min osynliga hansd, riktar den mot hans huvud. Skjuter. Det verkar inte finnas något annat sätt att stoppa dem. Den andra ser skräckslagen och förbluffad ut på samma gång. Han ser mig inte, vet inte vad som pågår. Mitt sneda leende är det ingen annan som ser.

Jag är på väg att skjuta honom också, men en tanke hindrar mig.

Han såg dig brinna.

Jag minns eldens kraft, eldens hetta. Eldens vrede. Jag hade brunnit upp tills bara aska fanns kvar. Bildligt talat. Mina lungor hade gett upp, mina läppar svällde och brändes sönder, mina ögonfransar blev lika svarta som mitt brända hår innan de föll av, mina ögon blev lika svarta som natten och min näsa andades in eld som fick min hals att brinna upp inifrån.

Nu ska han brinna.

Har vart i Uppsala idag och uträttat lite "ärenden". Köpte ett par vita converse på Coop, för bara 499! Fanns ganska många färger där.
Och så var jag på Ikea och köpte en bokhylla. Finally. Har fortfarande mina böcker i flyttlådor, men det ska det bli ändring på.

XOXO
KATSKI

Lördag = Stallet. Så där var jag idag. Jag red Criztall, det gick bra. Vi galopperade ganska mycket. Hon har en väldigt skön galopp. Förut hade jag bara ridit henne barbacka, men hon är lika fantastisk med sadel.

Tittat på melodifestivalen idag också. Sverige är skumt. 4 gubbar till final, seriöst? Och Ugglan till andra chansen? Hon verkade ha rest sig upp ur graven med de zombie kläderna hon hade på sig. Hon borde verkligen inte ha gått så långt. Tycker att det här året är dåligt. Vissa låtar är väl bra, men de går ju typ ändå inte till final! Vissa kanske, men vanligtvis är det bara skumma låtar som går till finalen. 4 gubbar i ESC? Nej, tack.

XOXO
KATSKI