Första riktiga dagen på sportlovet. Vaknade 9 och läste ut Genom dina ögon för andra gången, bästa boken EVER! Sedan monterade jag och pappa ihop en bokhylla som jag och mamma var och köpte på Ikea igår. Den är svart. Får inte plats med lika mycket böcker som i min förra men... Den här är snyggare, gör att mitt lilla rum får lite style :) kan väl säga att det är pricken över i:et.
Mycket i mitt rum är ju vitt, sängen, byrån, nattduksbordet, sminkbordet, väggarna - som faktiskt har affischer på vissa ställen, har inte hunnit sätta upp alla än - men när bokhyllan är svart med olikfärgade böcker. NAILED IT!

XOXO
KATSKI

   Jag flyr minnet och ser på den här mannen med ett sådant hat, att jag aldrig har känt något liknande. Jag tar nackspärr på honom också, tar hans tändare ur händerna på honom. Trycker ner honom till marken. Jag tar flaskan från den döda mördaren och häller det på mannen som fortfarande lever. Sedan tänder jag eld på honom. Hans blick är vettskrämd, fylld av oro och smärta. Och hat, och förvåning. Men det är precis vad han förtjänar efter det  han gjorde mot mig. Nu får han lida precis lika mycket som jag gjorde. Och ändå hade jag mer att förlora.

   Elden har slocknat och båda männen är döda. Jag tar tag i dem och och de följer med i mina händer till klippan vid havet. Jag behöver inte anstränga mig för att dra upp dem från klippan och slänga ut dem till havet. Låt folk tro att de har drunknat.

   Jag står på klippan vid havet och väntar på att jag ska komma ridandes på Possessor. Och efter några minuter kommer jag. Jag ser inte mig. Det är lika bra det. Jag står på klippan vid havet, precis som mitt döda jag. Och jag ser hur jag ställer in tiden på klockan.

År: 2032.

Månad: 08.

Dag: 13.

Tid: 17:00.

    Min klocka är inte kvar i min ficka, nu har mitt levande jag den istället. Jag går fram till mig och tar tag i min hand. Mitt levande jag reagerar på rörelsen och ser på sin hand, men märker inget ovanligt. Sedan hoppar jag. Både jag som lever och jag som är död.

   Virvelvinden är värre än någonsin. Det känns som om jag dras åt alla håll och jag blir mer yr än förut. Tillslut verkar jag ha anslutit mig till kroppen igen, för jag känner mig mer levande än någonsin tidigare. Klockan stannar. Och här står jag, på klippan vid havet. Jag ser min omkring, men nej, det är bara jag här. Och jag lever.

           Jag rider hem på Possessor, som nu kommer att vara min så länge vi båda andas.

                                                                      Allting ser ut att vara som förut...

                                                  
                                    Men det är det inte.